Tålamod!
I Kolosserbrevet talas det bl.a. om att, som Guds utvalda, klä sig i ödmjukhet och tålamod (Kol 3:12). Och tålamod behövs i missionärsarbetet. Jag har länge tyckt att jag har ett ganska "långt" tålamod och ser mig själv "som lite bättre" än många andra på det området. Men jag har också insett att trots mitt "långa tålamod" så kan jag bli "trött och irriterad" på mina kenyanska vänner.
Senast var i söndags. Vi var samlade till en avslutning av den ungdomsfestival som inte blev av (den blev stoppad p.g.a. korona-läget). Vi från stiftets ungdomskommitté hade bestämt oss för att åka till församlingen där festivalen denna söndag skulle ha avslutats. Där skulle vi delta i Högmässan och en gemenskapsmåltid tillsammans med den lokala församlingen i Kaloka. Allt gott så långt.
Högmässan inleddes kl 11, sedvanligt ca 1h sent. Den skulle ha kunnat avslutas kl 13, men icke! Det blev tal på tal så att tillfället förlängdes med nästan 2h. För mig är detta alltför länge, mitt tålamod brukar ta slut där efter ca 2h, högst 3h. Nu var det 2h senare. Talen avlöste varandra på det sättet att man, enligt den lokala traditionen, inledde med att; "Egentligen har jag inget att säga, men vill i alla fall framföra följande..." varpå talet tog mellan 5 och 15 minuter. För en som gärna skulle ha gått till bilen för att hämta kaffe blir detta uttryck "egentligen inget att säga" eller "det kommer att ta endast 5 minuter" en hållhake, jag hinner ju inte tillbaka efter att jag blandat mitt kaffe. Så jag valde denna gång fel! Jag borde ha insett vartåt det lutade...
Efter långa tal, blev det mat. VI åkte iväg till ett närliggande hem. Jag slirade fast med den tunga röda Landcruisern. Jag tror att tack vara min Chamilla och Herrens nåd blev mina vänner besparade från betska kommentarer denna gång, men nog var det nära.
Tålamod är verkligen en god dygd och gåva i denna kultur. Så hjälpe oss Herre med det!
Kristian
